A har tagit krypningen - och livet - till en ny nivå. Han attack-kryper. Man kan riktigt se hur han får syn på något, hur han spänner sig i kroppen som en jakthund och sen bär det av i 100 knyck. Jag förstår inte hur det kan gå så fort.

Nu i kväll så låg han i sängen och skulle somna. Jag ser hur han spänner blicken i något och så bär det i väg. Över täcket och pang! Hugg! Han anföll min arm med sina sex (snart sju) sylvassa tänder. Han fick tag rätt i insidan överarmen där huden är så tunn. Jag tittar på honom och skriker till av överraskning och smärta och riktigt ser hur han lyser upp, och så skrattar han. Och det skrattet han har går inte att låta bli att skratta med till. Jag försöker, för man ju vara bestämd och sånt, men nej. Det går inte. Vi skrattade och skrattade till åtminstone jag fick ont i magen. Mitt lilla busfrö! Tur för dig att du är så förbaskat söt.