Lill-krabban tog ett steg idag. Han märkte nog inte att jag släppte honom. Sen kastade han sig i min famn <3

Så dubbelt det känns just nu. M nattade A med bara välling idag. Inget snuttande till sömns, och för första natten sedan han föddes för drygt 9,5 månad fick jag inte dra fingrarna genom hans hår till han sakta gled in i drömmarnas land. Jag är stolt över min pojk som börjar bli stor men jag erkänner att tårarna bränner innanför ögonlocken.

Adam har lärt sig av sina fina vänner, han transporterar numer leksaker i munnen medan han kryper. Han har även lärt sig öppna lådor så nu blir det en tur till Ikea..

A har lärt sig stå upp själv. Jag släppte och han stod kvar. Efter en liten stund tittade han förvånat på mig och sen satte han sig ner. Vi gjorde om det igen, igen och igen. Vi skrattar tillsammans. Han för att han tycker det är roligt tror jag, jag för att jag är så stolt att det bubblar inom mig. Denna fantastiska känsla över att få följa någon på så här nära håll slår allt jag någonsin upplevt.

Skeden med mat ska ta sig genom en mängd "faror" innan målet nås. Det är flaxande händer, svängande huvud och lite mer händer osv till skeden är framme vid munnen. Väl där är det inte helt säkert att denne öppnas utan man får snällt vänta medan händerna återigen flaxar och har sig.

Men han äter faktiskt väldigt bra nu. Både gröt och vanlig mat slinker ner om man bara har turen att få den in i munnen istället för på bordet/golvet/väggen/håret.